Gör som tävlingscyklister - ligg inte kvar i diket. Bli 1 % bättre varje dag.

Marita Bladh
28 maj
3 min läsning

Prenumerera på bloggen för att inte missa något >>

Dagens 1% handlar om att falla, att resa sig igen - och om min hemska vurpa när jag var 7 år...

Ja, livet kan sätta krokben för oss många gånger. Trots det är det nödvändigt att vi tränar på att resa oss igen och fortsätta. Vi kanske svär och blöder och stänger inom oss en vecka eller två för att slicka våra sår, och det är ok. Att ha en plan för vad vi gör när livet slår en "knock out" kan göra hela skillnaden.

Livet är som att cykla. För att hålla balansen måste man fortsätta trampa.

För länge sen, jag var liten och full av mod. Eller dumdristighet. Ibland är det svårt att veta skillnaden...

Jag var 7 år och tränade på att släppa styret med båda händerna. Jag tyckte själv att jag hade blivit riktigt vass på att cykla. Kanske ville jag känna friheten, flytet, balansen. Kanske ville jag bevisa något – kanske för kompisarna, kanske för mig själv. Och det gick... i ungefär tre sekunder.

Sen: ansiktet rakt ner i asfalten, utan cykelhjälm! Jag minns ännu känslan. Jag minns hur styret gav vika och hur jag plötsligt låg där på marken, intrasslad i cykeln. Jag minns att mamma inte tillät mig att titta i spegeln, jag förstod att det var illa.

Nåväl, en erfarenhet rikare och inga fysiska men efter det äventyret. Men, notera - jag slutade inte att cykla! För även om man vurpar ibland handlar det inte om att aldrig ramla – det handlar om att inte ligga kvar eller ge upp. Jag älskar fortfarande att cykla...

På tal om cykling; har du någonsin sett en massa tävlingscyklister ligga efter vägen?

En tävlingscyklist som ramlar kliver inte ur loppet och blir liggandes efter vägen. Visst, de kanske blöder, svär, kastar en vattenflaska i ilska – men snart reser de sig, rättar till hjälmen och fortsätter trampa. För det är så de är tränade.

Samma sak gäller oss vanliga dödliga.

Det finns mycket som kan få oss på fall... Vi glömmer deadlines, gör bort oss i samtal, tappar motivationen, misslyckas med våra mål. Ibland ramlar vi tungt – ibland på ett ganska komiskt sätt. Men det viktiga är inte hur det ser ut (även om stoltheten kan få sig en törn ibland), det viktiga är vad vi gör sen.

Det är okej att vingla. Det är okej att behöva stödhjul.

Ibland behöver vi hjälp för att komma upp. En vän, en coach, ett plåster – eller bara någon som säger: "Du fixar det här."

För det är inte svagt att be om hjälp. Det är smart. Det är en del av resan.

Och driver du ett företag, bygger något eget, eller kämpar för att förverkliga en idé? Då vet du att dikena är fulla av drömmar som aldrig reste sig igen. Inte för att de var dåliga – utan för att det blev för tungt att försöka en gång till. Låt inte det bli du.