Jag oroade mig hela tiden – och hur jag lärde mig släppa taget - Så blir du 1% Bättre varje Dag!

Marita Bladh
23 maj
3 min läsning

Uppdaterat: 27 maj

Det börjar ofta med en tanke. En liten knuff i bakhuvudet: "Tänk om jag glömde stänga av spisen?" Eller: "Vad händer om jag gör bort mig på mötet i morgon?" Ibland är det som att tankarna själva klättrar upp på varandras axlar tills de blir ett torn av oro som skymmer hela utsikten.

Jag vet inte hur det är för dig, men för mig har oron ofta känts som en form av förberedelse. Som om jag genom att tänka igenom alla möjliga (och omöjliga) scenarion i förväg, på något magiskt sätt kan skydda mig från det jobbiga. Det är bara det… att det aldrig fungerar så. Tvärtom. Ju mer jag oroar mig, desto mindre närvarande blir jag i det som faktiskt händer här och nu.

Men en sak förändrade allt.

Jag lärde mig att inte all oro är likadan. Det finns två sorter: hjälpsam oro och ohjälpsam oro.

Hjälpsam oro är den där lilla knuffen som påminner dig att ta med paraplyet när det ser regnigt ut. Den som säger: "Kanske ska du dubbelkolla att du stängde av spisen?" Det är oro som leder till handling. Du kan påverka något, så du gör något. Bra så.

Men sen finns det den andra typen.

Ohjälpsam oro är allt det där ältandet över sånt vi inte kan styra. Väder, andras tankar, framtiden som ännu inte hänt. Det är när du fastnar i tankar som: "Tänk om jag blir sjuk?" eller "Tänk om de inte tycker om mig?" – utan att det finns något du konkret kan göra åt det.

När jag insåg att jag inte behövde tro på alla mina tankar, började något lossna.

Numera, när jag märker att oron kryper sig på, stannar jag upp och frågar:

Är den här oron hjälpsam?
Finns det något jag kan göra just nu?

Om svaret är ja – då agerar jag. Om svaret är nej – då försöker jag släppa taget. Jag säger "hej" till oron, tackar den för att den vill hjälpa mig, men låter den sedan passera som ett moln på himlen.

Det är inte alltid lätt. Vissa dagar är molnen tunga och envisa. Men varje gång jag väljer att inte klänga fast vid ohjälpsam oro, vinner jag en liten seger. Och jag får tillbaka en liten bit av mitt lugn.

Så om du också oroar dig hela tiden – du är inte ensam. Men du är heller inte maktlös. Testa att se din oro med nya ögon. Fråga dig vad som är hjälpsamt – och vad du faktiskt kan släppa. Du kanske märker att himlen bakom molnen alltid har varit blå.

PRENUMERERA PÅ BLOGGEN

Reflektion från Marita:

Detta sätter ord på något som många kämpar med – den där ständiga oron som kan kännas både överväldigande och svår att få grepp om. Som coach vill jag verkligen lyfta fram hur klokt det är att förstå skillnaden mellan hjälpsam och ohjälpsam oro. Just den sorteringen är ett centralt verktyg i kognitiv beteendeterapi.

När vi börjar identifiera vad vi faktiskt kan påverka – och aktivt övar på att släppa taget om resten – ger vi oss själva möjlighet att leva mer närvarande och med mindre stress. Det kräver träning, men det går!