Imposter syndrome: vanligare än man tror — även hos chefer och nyckelpersoner. Bli 1% bättre varje dag.

Marita Bladh
för 6 dagar sedan
5 min läsning

Prenumerera på bloggen för att inte missa något >>

Dagens 1% handlar om att det är okej att tvivla på sig själv, även som chef – men att se upp så att det inte övergår i självförminskning. För, allt kommer omkring så följer nog de flesta människor helst ledare som är förutsägbara, äkta och trygga - men inte nödvändigtvis perfekta.

Står du på vingliga ben – mitt i en livskris, inför nästa steg i livet, i ett beslut? Vi börjar här: Första samtalet 75 minuter, på mottagningen i Kungsbacka eller via telefon, skicka ett SMS till Marita Bladh: 0722-698970.

Den dolda känslan hos många ledare är att inte duga. Men kanske är det faktiskt när vi vågar ifrågasätta oss själva som vi visar på motsatsen?

Häromveckan sa en kund till mig:

“Jag vet inte vad det är? Trots mina utbildningar och erfarenhet känner jag mig ofta helt fake. Alla andra verkar veta vad de gör. Jag bara hoppas att ingen märker att jag inte hör hemma här - hur sjutton hamnade jag ens här?!”

Han satte ord på något som många chefer och ledare bär inom sig men sällan vågar säga högt: Känslan av att vara en bluff. Det där krypande obehaget av att snart bli “avslöjad”. Imposter syndrome, kallas det ofta.

Och det ironiska?

Det drabbar sällan dem som presterar dåligt — utan oftast dem som presterar riktigt bra, ja till och med ledare som är omtyckta av sina medarbetare.

Varför hjälper det inte att “bevisa” sig?

När vi känner oss som en bluff gör vi ofta det som känns logiskt i stunden:

Vi jobbar ännu hårdare
Vi tävlar och utmanar
Vi styr med hela handen
Vi visar upp en konstlad bild av oss själva
Vi försöker vara duktiga, perfekta, experter

Men ett sånt ledarskap utgår ofta från rädsla. Vi blir rädda att:

Tappa kontrollen
Tappa respekten
Bli ifrågasatta
Bli utbytta

Och där rädsla finns, finns ingen humor, ingen inspiration, inga marginaler, inget lärande, ingen mänsklighet. Ju mer vi försöker bevisa vår plats, desto längre bort rör vi oss bort från den vi i vår kärna är. Bort från allt som gjorde oss till en bra ledare från början.

Vad är Imposter syndrome?

Det är inte en medicinsk diagnos, men undersökningar visar att det är en mycket verklig psykologisk upplevelse som drabbar ca 70% av framgångsrika yrkesverksamma någon gång i karriären – och chefer är särskilt utsatta.

Djupdykning!

Imposter syndrome är känslan av att vara en bedragare, trots tydliga och konsekventa bevis på kompetens och prestationer. Kännetecknande drag inkluderar:

Tvivla på sin framgång: Att tillskriva sina framgångar tur, tajming eller att man "råkade" lura andra, snarare än sin egen skicklighet och ansträngning.
Rädsla för att bli avslöjad: En ständig oro för att någon ska "komma på" att man inte är så smart eller kompetent som folk tror att man är.
Perfektionism och överprestation: Att arbeta överdrivet hårt för att "bevisa" ditt värde och undvika misstag som skulle kunna avslöja dig.
Svårt att acceptera beröm: Att avfärda komplimanger och positiv feedback.

Varför drabbas just chefer/ledare?

Som chef hamnar man ofta på högpresterande arbetsplatser där kraven och osäkerheten kan vara stor. Nya utmaningar, befordringar och ansvarsområden kan utlösa eller förvärra bluffkänslorna. Kanske man inte att man är kvalificerad att fatta svåra beslut eller leda ditt team, vilket kan leda till obeslutsamhet och bristande självförtroende.

Som vi nämnde tidigare, ironiskt nog är det ofta de mest kompetenta och samvetsgranna ledarna som drabbas hårdast, just för att de har höga krav på sig själva och en stark medvetenhet om vad de inte kan.

Konsekvenserna – inte bara för dig

Känslor av att vara en bluff påverkar inte bara ditt eget välmående (stress, ångest, utbrändhet), utan kan också få negativa konsekvenser för hela organisationen. Ledare som drivs av rädsla kan:

Undvika ansvar: De kan tveka inför viktiga beslut för att minimera risken att bli "påkomna".
Mikrostyra: Osäkerhet kan leda till ett behov av att kontrollera varje detalj, vilket hämmar medarbetarnas utveckling.
Begränsa tillväxt: De kan undvika utmaningar eller nya möjligheter, vilket begränsar teamets och organisationens potential.

5 Tips till chefen: Så hanterar du bluffkänslorna

Våga erkänna och normalisera: Det första steget är att förstå att det du känner är vanligt och normalt. Att sätta ord på känslorna minskar deras makt.
Fokusera på fakta, inte känslor: När tvivlen slår till, utmana dem med konkreta bevis. Skriv ner dina faktiska prestationer, beslut som gjort skillnad och positiv feedback du fått. Fakta utmanar känslan av otillräcklighet.
Prata om det: Dela dina känslor med en betrodd mentor, kollega, eller coach. Du kommer bli förvånad över hur många som känner likadant.
Acceptera misstag som lärande: Se misstag som en naturlig del av ledarskapet och tillväxten, inte som bevis på din inkompetens.
Bygg en stöttande kultur: Som chef kan du bidra till en arbetsplatskultur där det är okej att prata om osäkerhet och där psykologisk trygghet prioriteras. Detta hjälper inte bara dig, utan hela ditt team.

Att vara en stark ledare handlar inte om att aldrig tvivla, utan om att hantera tvivlen på ett konstruktivt sätt. Och inse att du förtjänar din plats vid bordet.

Ergo Sum-baserat™ ledarskap

Det jag har beskrivit tidigare är det gängse sättet att hantera Imposter syndrome på. Men, det finns även ett annat sätt att - "mota Olle i grind".

Ett sätt att leda som börjar vissheten att man redan är tillräcklig, kallar jag Ergo Sum-baserat™ ledarskap. (Ergo Sum, Latin: Jag är)

Enkelt uttryck betyder det att vi aldrig behöver vara något vi inte är - vi löper därför mycket mindre risk att drabbas av bluffkänslor - förutsatt att vi känner oss själva.

När vi leder från Ego sum handlar ledarskapet om:

Jag är här.
Jag vet vem jag är
Jag hör hemma.
Jag behöver inte tävla.
Jag behöver inte spela en roll.
Jag behöver inte veta allt — jag är ändå trygg.

Det här är inte arrogans eller passivitet. Det är en djup ödmjukhet och en stark inre kompass. Tänk på en ledare du beundrar, troligen har vederbörande just dessa egenskaper. Och kanske ser allt så lätt ut?

Vad händer i organisationen när vi leder från vårt; Ego sum?

Prestationsångesten sjunker
Modet att dela kunskap och be om hjälp ökar
Den psykologiska tryggheten blir starkare
Teamen blir mer kreativa, samarbetsorienterade och lärande
Misstag ses som lärdomar - inte som nederlag
Vi lämnar behovet att imponera — och börjar istället inspirera, naturligt och ärligt.

Det är då imposter-känslan tappar sin kraft. Inte för att vi har bevisat oss, utan för att vi slutat försöka.

Hur hittar man tillbaka?

Det börjar ofta i en enkel men modig fråga:

Vem försöker jag vara — och vem är jag egentligen?

När vi vågar visa den autentiska versionen av oss själva — inte den perfekta utan den mänskliga — händer något avgörande:

Vi hör hemma, inte genom prestation, utan genom vår närvaro - vårt "jag är".

Slutligen, en nyfiken fråga

Hur resonerar detta inom dig? Känner du igen dynamiken; hos dig själv, en ledare eller hos dina medarbetare? Om du är ledare - hur vill du leda i framtiden?

Jag är nyfiken på hur du ser på det. Kommentera gärna — eller skicka ett meddelande om du vill fortsätta samtalet i ett personligt möte eller telefonsamtal.